DSC_0146_strandpromenad_1024

Ligger Umeå i Norrland?

Text och foto: Po Tidholm  Illustration: Sofia Karlström

• • •

Det är kulturhuvudstadsår i Umeå, inlandets urbefolkning har lejts in av tyska festfixare och tänder eldar på älvens is och den nya gallerian heter Utopia. Staden står på tå i omdaningens tid, redo att sälja in sig på världsmarknaden, bli ett namn på kartan, förmedla sitt narrativ. Någon skulle kunna hävda att Utopia är ett aningen pretentiöst namn på en huskropp där det går att köpa kläder, hudvårdsprodukter och hamburgare från generiska varumärken, men sådan är den nya tiden. Och sådan är framåtandan i denna stad som just nu genomgår sin mest dramatiska förvandling någonsin. På gallerians hemsida kunde man — innan någon på den ansvariga reklambyrån insåg att texten var en belastning — läsa följande beskrivning:

”Där Umeälvs brusande vatten och det stora tysta havet möts finns en plats som ingen annan. En plats som inspirerats av den magi som råder i de trolska skogarna, över vidderna och vid älvens dånande framfart. Vi ser mäktiga och trolska vatten i vikar. Gyllene skiftningar från hjortron som frodas och berikar nejderna. Vi fängslas av en makalös och majestätisk skönhet som omger oss. Vi har äntligen hittat den plats vi söker. Här kan drömmar förverkligas. Ett sagoinspirerat land i landet, en plats i hjärtat av Umeå.”

Det är nu man förstår att Umeå har kapat trossarna till verklighetens hamn och lagt ut. I denna stad finns krafter som vill skriva om berättelsen om vad detta är för plats, hur den uppstått och var den ligger.

DSC_0029_station_1024

Problemet är att Umeå, obestridligen, ligger i Norrland, denna vidsträckta landsända norr om Dalälven och söder om gränsfloden mot Finland. Norrland är ett problematiskt begrepp, för medan få norrlänningar faktiskt accepterar det så har det kommit att bli en projektionsyta för södra Sveriges drömmar om vildmark, autenticitet och något på samma gång genuint och hopplöst öde. Dessa 60 procent av landet har kommit att bli ett slags spegel som den moderna nationen håller upp, en referens som gör det moderna ännu modernare och det urbana ännu mer urbant. Någon urbanitet i själva Norrland finns det ingen som väntar sig. För att det går dåligt för Norrland ligger i sakens natur, i synen på landsändan finns en självuppfyllande kolonialpolitik: eftersom Norrland betraktas som ett råvaruland går det inte att uppnå rättvisa. Det är som en dans med förutbestämd koreografi. Centralmakten roffar åt sig, norrlänningen klagar.

Först ut att kolonisera Norrland var kyrkan. Under 1300-talet lade man under sig älvmynningarna för att komma åt laxfisket, vilket gav viktiga inkomster. Norrland hade fram till dess varit förhållandevis autonomt och historikerna kan inte riktigt säga om det var norska Trondheim eller svenska Uppsala man svor sin trohet till. Frånvaron av adel och högre stånd gjorde dessutom ägandet av de enorma arealerna till en öppen fråga. Mycket tyder på att hela norra Sverige var Hälsinglands allmänning, ända tills Gustav Vasa, svensk kung under 1500-talets första hälft, pekade med hela handen och utbrast ”Allt det som öde är skall tillfalla Gud och Kronan” och i ett svep lade under sig hela norra Sverige.

DSC_0054_utopiabirch_1024

Det kanske verkar överflödigt att gå så långt tillbaka, men Norrlands belägenhet och position har en historia, och ska man förstå Umeås plats så måste man förstå vad Norrland är.

Medan det svenska kärnlandet byggde städer, ingick i unioner och deltog i krig gick utvecklingen länge sakta i norr, men framåt 1600-talet började man formulera några grundläggande visioner. När silvermalm hittades i Västerbottens inland skrev riksrådet Carl Bonde brev till rikskanslern Axel Oxenstierna, som då befann sig på krigsaffärer i Tyskland, och berättade upphetsat att Sverige i och med denna fyndighet nu hittat sitt eget ”Väst­indien”. Sverige hade stormaktsambitioner men hade trots försök inte lyckats tryffera sin ställning med några avlägsna kolonier. Alla andra stormakter hade kolonier, men Sverige hade vid den här tiden bara en rätt misslyckad sådan vid Delaware­floden, och den höll bara i sjutton år. Så när idén att kalla Norrland för koloni dök upp och erbjöd en möjlighet att rädda värdigheten var det ingen som protesterade. Silverfyndigheten visade sig snart vara rätt undermålig och kolonisationsförsöket — som typiskt nog inbegrep ett förslavande av den lokala urbefolkningen — gick i stöpet. Men tanken var född, och Norrlandspolitiken hade nu en inriktning.

Norrland skulle komma att bli den koloni Sverige saknade.

”Men Umeå har lyckats. Umeå har en hunger, vill växa, erövra, bli stor, större, störst. Om det är man överens i både politisk ledning, opposition och i det fastighetsbolag som dominerar staden.”

Under 1600-talet anlades de norrländska kuststäderna en efter en: Sundsvall, Piteå, Luleå och Umeå bildades alla år 1621 och det främsta skälet var att kronan ville koncentrera handeln och få in nya skatter. Men det kom att dröja rätt länge innan städerna växte och närmade sig de sydsvenska i storlek och omsättning. Något borgerskap och någon egentlig handelsmannaklass uppstod inte förrän framåt slutet av 1800-talet. Skattetrycket var för hårt, och en lagstiftning kallad ”Det bottniska handelstvånget” förhindrade städerna att bedriva handel med städer söder om Stockholm utan att huvudstaden plockade på sig mervärdet. De norrländska stadsbildningarna hade inget egenvärde. Umeå hade bara 960 invånare när 1800-talet inleddes, inte mycket mer än slumrande centralort.

Det som präglat Norrland är arbete och mobilitet. Samhället i stort är inget resultat av långsamma, dynamiska processer utan tvärtom har byar, orter och samhällen uppstått kring exploateringar, i sin tur styrda av centralmaktens eller kapitalets råvarubehov. Ekonomiska resurser och högre kompetens har nästan utan undantag kommit utifrån, söderifrån, medan arbetskraften kunnat hämtas lokalt eller från regionen. Men trots att inflyttningen från övriga landet under perioder varit intensiv har människor på rätt kort tid gjort sig bofasta och odlat en geografisk identitet utifrån platsen. Kanske just för att det norrländska samhället skapats utifrån godtycke och yttre påverkan har människan ansträngt sig, rotat sig och skapat en berättelse om platsen, ofta till och med starkare än i andra delar av landet.

”Norrland blev vårt eget USA och samerna våra egna indianer; exotismen firade nya triumfer. Perspektivet var det typiska; borgerligt välmenande men överlägset.”

När man under 1800-talet blev varse vilket värde de norrländska naturresurserna faktiskt hade accelererade kolonisationen. Mekaniseringen sammanföll med ökat råvarubehov och nya marknader uppstod utomlands. Det blev mer och mer uppenbart att det var Norrlands rikedomar som skulle kunna lyfta landet Sverige från fattig utkantsnation till ett förmöget euro­peiskt rike. Blickarna riktades norrut, och även konstnärerna och författarna började intressera sig för landsändan. Norrland blev vårt eget USA och samerna våra egna indianer; exotismen firade nya triumfer. Perspektivet var det typiska; borgerligt välmenande men överlägset. Samerna och den övriga norrländska befolkningen var likt naturresurserna att likna vid obearbetade råmaterial som endast kunde förfinas, förmeras och förvandlas till kultur och modernitet med hjälp av den bildade sörlänningen och hans pengar.

Efter en intensivt uppflammande debatt i slutet av 1800-talet vann de som förespråkade storskaliga ingrepp mot de som försvarade lokalt ägande och en mer bondedriven och försiktig tillväxt. Skogsbolagen släpptes lösa med sina spritflaskor och glaspärlor och köpte upp en tredjedel av Norrland. Staten roffade åt sig fallrättigheterna och konsortier tog hand om mineralerna.

Först kom timmerfronten, sedan gruvboomen och sedan vattenkraftsutbyggnaden — sammantaget ett exempellöst ingrepp i norrländsk natur och en omstöpning av både samhälle och framtida livsbetingelser. Orter blommade upp ur ingenting när dagbrott sprängdes fram eller hela älvar och sjösystem dämdes upp. Skogar föll och bosättningar uppstod där arbetskraften för tillfället behövdes. Den infrastruktur som byggdes planlades i syfte att forsla ut resurserna, inte knyta ihop samhällen och regioner. Inga högre lärosäten planerades, i Norrland fanns inget större behov av akademiker. Tillväxtkurvan pekade ändå ständigt uppåt, och offentliga satsningar saknades så småningom inte. Det byggdes kommunala bostadsområden, skolor, fritidsanläggningar och hotell — den som reser i Norrlands inland idag kan se dessa väldfärdsårens lämningar överallt.

DSC_0031_tunnel_1024

Städernas roll i den här utvecklingen bestod mest i att inhysa de tjänstemän, de banker och de huvudkontor som var en förutsättning för expansionen, men i vissa bodde det också industriägare. Sundsvall hade ett förmöget borgerskap, boendes i stadsvåningar under vintern och nordiskt svala sommarhus vid havet under de varma månaderna. Sundsvall var den norrländska kolonisationens utgångspunkt, och för den rollen är staden fortfarande hatad av de flesta i landsändan. Det går inte bra för Sundsvall, men några sympatier får man inte.

I Gävle ägnade man sig åt sjöfart, i Härnösand skötte man om regionens förvaltning, i Örnsköldsvik och Kramfors handlade man och drev fabriker, liksom i Piteå och Luleå. Umeå var länge rätt obetydligt men blev eftersom den norrländska borgerlighetens egen stad. Någon verklig storskalig industriboom fick man aldrig uppleva och det skulle komma att dröja innan man sögs in i de vanliga centrum/periferi-konflikter som alltid rasar mellan en stad och dess inland. Umeå var helt enkelt inte tillräckligt mäktigt, och inlandet och den övriga regionen var alltför rik. Umeå passerade inte Skellefteå i storlek förrän på 70-talet. Nu är Umeå en ö av tillväxt i undergångens hav.

”Umeå är ett skinande rymdskepp i dödsskuggans dal. Umeå reser sig mot himlen, frigör sig från sina norrländska bojor och rör sig målmedvetet mot den globala medelklassens urbana gemenskap.”

Norrland växer inte längre, och har inte gjort på många år. Näringarna går fortfarande bra; skogen, vattenkraften och malmen genererar enorma inkomster, men eftersom de enda pengar som stannar kvar i ett lokalt kretslopp kommer från löneskatter och alla branscher gått igenom revolutionerande mekaniseringar och rationaliseringar har större delen av de gamla arbetstillfällena utraderats. Tjänstesamhället är vinnaren i dagens skattesystem, och endast Umeå har lyckats bli ett sådant. Kanske för att man aldrig kunnat luta sig mot industrin, kanske för att man satsade på kunskapsöverföring, kanske för att man aldrig varit en framgångsrik del i den norrländska socialdemokratiska kulturen. Kanske var det en slump, men nu är det så: Umeå växer, Norrland sjunker ned i slyn. Samtliga städer och tätorter slutar växa 1970, alla utom Umeå.

Umeå är ett skinande rymdskepp i dödsskuggans dal. Umeå reser sig mot himlen, frigör sig från sina norrländska bojor och rör sig målmedvetet mot den globala medelklassens urbana gemenskap.

Att skapa förtätade miljöer för att hålla kvar människor i Norrland är inget nytt knep.

Journalisten och folkbildaren Lubbe Nordström, för övrigt norrlänning och stor anhängare av hänsynslös industrialisering, gjorde på 30-talet en radioserie med namnet Lort-Sverige som skakade nationen. Sverige beskrevs som ett hygienens u-land där folk bodde trångt bland råttor. Syftet var gott, men som så ofta i vårt land slog pendeln kanske lite väl långt åt motsatt håll. Strax var alltså i princip hela det svenska etablissemanget överens om att gamla stadskärnor skulle rivas och landsbygden avfolkas. Gamla svårstädade miljöer skulle bort och det rationella boendet breda ut sig. Landsbygden dömdes ut som boendemiljö. Bra möjligen för produktion av råvaror och potatis, men ett ställe man borde undvika att leva i. Samtidigt behövdes människor ute i landet, folk som kunde arbeta och producera det som stadsmänniskan trots allt behöver. Lösningen blev en satsning på så kallade centralorter där förvaltning, service, utbildning, vård och inte minst människor skulle samlas, omgivet av ett glest befolkat bondland. Planen funkade: centralorterna bromsade, åtminstone under tillväxtåren, urbaniseringen. Istället för kraftigt växande storstäder växte centralorterna. Men eftersom de i grund och botten var konstruktioner så föll de samman. När finanskrisen drabbade Sverige under det tidiga 90-talet och inflödet av resurser till offentlig sektor stannade av så dog centralorten och urbaniseringstakten ökade drastiskt.

DSC_0136_gissadjuret1024b

Det var också då det visade sig att Norrland inte kunde erbjuda det som tids­andans människa ville ha. När norrlänningen lämnade landsbygdens centralorter flyttade hon helst inte till de norrländska städerna, de var inte attraktiva. Där fanns inte kulturen, utbildningarna, konsumtionen, valfriheten och den mångfald man förknippar med urbanitet. Luleå, Piteå, Skellefteå, Örnsköldsvik, Östersund, Härnösand, Sundsvall och Gävle har inte lyckats. Men Umeå har lyckats. Umeå har en hunger, vill växa, erövra, bli stor, större, störst. Om det är man överens i både politiskt ledning, opposition och i det fastighetsbolag som dominerar staden.

Västerbotten är stort och har fram till rätt nyligen definierats av sitt inland. Det var fjällen, jordbruksbygderna och älvdalarna som bar fram berättelserna om landskapet. De kända författarskapen jobbar nästan enbart med inlandet, och livet i städerna har definitivt aldrig betraktats som intressant. Västerbotten är starkt förknippat med kronotorpare, småbönder, skogsarbetare, frikyrkopastorer och skollärare, knappast med den liberala stadsmänniska som befolkade Umeå. Detsamma kan sägas gälla hela Norrland. Varken internt eller i övriga landet förknippas landsändan med städer och urbanitet. Be en vanlig svensk blunda och han kommer prata om skogar, myggor, fjäll och raksträckor. Möjligen tänker hon också på döende centralorter.

Så Umeå är egentligen att betrakta som ett experiment på många sätt. Här försöker man för första gången skapa en modern urbanitet, ett slags kultur som det egentligen inte finns någon traditionell norrländsk förankring för. Gallerian Utopias reklambyrå fortsätter sin berättelse:

”Som sprungen ur Bottenhavets mäktiga vatten, vackert färgad av norrskenets mystiska skimmer. Det sägs att det en gång i tiden fanns en marknadsplats här, en passage där handelsmän och kungar långt bortifrån gästade för att delta i kommersen. Där människor möttes från när och fjärran, en mångkulturell levande plats, en smältdegel av historia, myter och verklighet. Vi är här och nu, en ny historia skrivs, om en mötesplats som är navet i allt, en skimrande värld kantad av guld och glas. En plats för oss att förgylla. Tillsammans skapar vi vår egen saga — en saga som alla kan dela. Här väntar dig magiska och spännande upplevelser. Här blandas fantasi med verklighet och tillvaron är på en och samma gång både enkel och full av överraskningar. Lämna vardagen för en stund och njut av en förtrollande drömvärld.”

Både staden och den byggherre som ställt denna magiska galleria till förfogande betraktar den som ett slags signaturbyggnad, så vi får utgå ifrån att denna beskrivning gäller. Och att den gäller även de andra byggnader som kommunen och fastighetsbolaget gått samman och byggt för att skapa Norrlands första riktiga urbana stadsmiljö och bli hela regionens tillväxtmotor. Den gäller för hela staden.

”Det finns en sorglöshet över Umeås expansion som är avundsvärd. Eller ska man kalla den nonchalans.”

Umeå fick sitt universitet till slut, efter en ganska segdragen strid med staten. Norrland betraktades som ett råvaruland och det ansågs länge onödigt att lägga pengar på att utbilda norrlänningar i något annat än att köra timmerbil. När universitetet invigdes 1965 drev det på en tillväxt som redan var på uppåtgående. Mellan 1960 och 1990 fördubblades stadens befolkning och idag siktar man storvulet mot 200 000 invånare. Det är den så kallade visionen, vars konsekvenser man inte gärna diskuterar. Inlandet töms, staden fylls. Eller rättare sagt, lämpliga delar av inlandet förvandlas till fritidsområde och övrig areal till produktionsyta för skogsnäringen, mineralindustrin och på särskilt blåsiga berg kan man bygga vindkraftsparker. Det finns en sorglöshet över Umeås expansion som är avundsvärd. Eller ska man kalla den nonchalans.

Modernitetens stadsbyggnad präglades framför allt av en vilja att stöpa verkligheten i en form, att ordna det för människan så som hon betraktades för stunden. Länge trodde ju inte människan att det gick att tänka längre. Det vill säga, hon trodde att just den tanke hon för närvarande nått fram till skulle räknas som sanning i tid och evighet. Postmodernismen ändrade på allt detta. Idag betraktar man i regel verkligheten och historien som en rörlig process. När det gäller något så kostsamt och trögt som stadsplanering måste man självklart ta hänsyn till detta. Ett sätt är att skapa fria ytor, att låta det offentliga rummet och dess invånare styra processen på ett dynamiskt sätt och på så sätt skapa ett slags spontan förtätning. Det kan faktiskt fungera som ett slags beskrivning av urbanitet; småskalighet, förändringsbenägenhet, mångfald. Motsatsen till Hötorgscity eller Hallonbergen i Stockholm, platser där det ofta bara går att leva och röra sig på ett förutbestämt vis. Den moderna människan flyr dessa platser och söker sig idag till miljöer där de själva kan vara medskapande, gamla arbetarmiljöer med högre förtätning gentrifieras idag av en medelklass som vill leva ett flexibelt och urbant liv.

Umeå hade kunnat bli den staden. Kulturhuvudstadsåret hade kunnat bli dess evenemangsmässiga motsvarighet.

DSC_0220_parkering_1024

Istället tycks staden bygga fast sig i en modern tappning av den låsta staden. Offentliga miljöer försvinner till förmån för privata, verksamheter som tar betalt har företräde framför de skattefinansierade. Det är en global trend, men med tanke på Umeås roll som Norrlands enda urbana alternativ hade man kunnat lösa saker annorlunda. Det är dessutom en stad som sedan 90-talet präglats av en unik gör det själv-kultur, egensinnighet, politiskt driv och en genuin och folkligt förankrad kreativitet. Det är Umeås verkliga styrka, det och universitetets dynamiska rykte som ett vänstertillhåll. Detta behöver inte ens vara sant, men om tillräckligt många tror på bilden så uppstår energin i alla fall.

Umeå hade behövt fler offentliga inomhusytor där konsumtionen inte är ett villkor, men istället tycks staden sträva efter att avveckla det småskaliga. Credot är ’kulturdriven tillväxt’, ett motto som förenar politiken, näringslivet och ledningen för kulturhuvudstadsåret. Vad betyder det ens?

”Credot är ’kulturdriven tillväxt’, ett motto som förenar politiken, näringslivet och ledningen för kulturhuvudstadsåret. Vad betyder det ens?”

Den banala förklaringen är förekomsten av ett gitarrmuseum och det faktum att det nya biblioteket också råkar vara ett hotell, den mer avancerade är att kulturen ska skapa ”attraktivitet”. Kulturen är tänkt att vara Umeås unika bidrag till världen, men problemet är givetvis att man begår samma misstag med kulturens infrastruktur som med stadens. Man bygger strukturer och monument som låser in och begränsar och på samma gång tar just de medel i anspråk som skulle kunna bli verklig kultur.

Folk i Umeå är jättearga för detta. De kanske inte är många, och den stora massan kanske gläds åt sitt Utopia och åt att IKEA snart kommer, men så är det med kulturen; den är aldrig stor. Den är viktig.

DSC_0228_entre_1024

I Umeås fördjupningsplan står det att man strävar efter att bli ”Norrlands naturliga huvudstad” och att det är i linje med denna ambition man bygger stora och spektakulära prestigeprojekt. Man skriver faktiskt ”spektakulära prestigeprojekt”. Men det där med Norrland är nog inte så enkelt. Länge har kommunens strategi varit den motsatta. I syfte att just signalera tillväxt och modernitet har man haft som princip att inte tala om Norrland när man sålt Umeå till utomstående. Inte heller kulturhuvudstadsåret har velat förankra kulturen i en nordlig kontext, tittar man på programmet innehåller det modern kultur av det slag man idag hittar i Ljubljana, Leeds eller Boston. Samerna är förstås med, men kanske snarare i egenskap av etnisk grupp än kulturskapare. Det där är givetvis känsligt; de gör ju kultur av hög klass, men i ett sammanhang som detta är risken givetvis överhängande att samerna blir representanter för sin kultur, snarare än utövare.

• • •

Slutligen: Att just jag skriver den här texten har möjligen en förklaring. Jag skriver om Norrland, vilket väldigt få personer gör, av någon anledning. Jag har gett ut en bok bestående av artiklar jag skrivit i dagspress och magasin om denna landsända under nästan tjugo år och kallat den ”Norrland”. Den har fått ett visst genomslag, och jag har därför fått resa ännu mer i den här delen av landet för att prata om boken och för att skriva ännu mer om Norrland och de frågor som angår denna region. Många av dessa resor har tagit mig på färder genom inlandet där jag uppträtt på folkbibliotek, ätit pizza och sovit på hotell med nålfiltsmatta och väggfast furuinredning för att sedan fara vidare till kusten. I många fall till just Umeå. Jag har gjort denna förflyttning otaliga gånger och den är alltid lika märkvärdig och plötslig. Den kulturella, sociala och ekonomiska klyftan vidgas för varje månad, i takt med att inlandet utarmas och Umeå sväller. Det är en obehaglig och tragisk utveckling, och jag tror att den är kortsiktig och fel. En stad ska inte vara en ö, den måste leva i en kontext. Umeå är på väg att avlägsna sig från sin kultur, och det som kommer istället har inget eget värde. Det specifika, vad det än är och var det än är i världen, hotas av utplåning av en generisk medelklasskultur.

Samtidigt, eftersom denna medelklasskultur är ett derivat av vår tids minsta gemensamma nämnare, så är Umeå som enda stor, vit och estetiskt avskalad reselounge för den som kommer i en skitig bil via inlandsvägarna och angör något av stadens skinande nya hotell och äter sin middag på någon av de kvalitetskrogar som tagit plats i staden de senaste åren och erbjuder både vilsam medelklassmat och kittlande lokalfärg. En drink med smulade, frostnupna nypon från Jörn, en biff från en gård utanför Lycksele, bär från Dorotea och svamp från Sorsele. Inlandet reducerat till autenticitetsskapande garnityr på den urbana medelklassens tallrik. Jag andas ändå ut i Umeå. Känner mig hemma, njuter av att få sträcka ut och vara livsstilskonsumenten. Inlandet är krävande på det sättet. Du blir naken, ingenstans kan du köpa dig identiteten. Du måste vara genuin.

• • •

Po Tidholm

PoTidholm3_FOTO_PETER_HOELSTADPo Tidholm är journalist och kulturkritiker, boende i Hälsingland. Under 90-talet etablerade han sig som en av sin generations mest mångsidiga röster i bland andra Dagens Nyheter, Sveriges Radio och Sveriges Television. Han har ett hittills oförklarat men 
fullkomligt begripligt intresse för Norrland och Norrlands inland. 
I boken Norrland, utgiven på Teg Publishing 2012, samlar han sina viktigaste texter om dagens Norrland från dagspress och magasin. Han har ägnat största delen av 2013 åt att resa i Norrlands inland, för att möta dem som läst boken Norrland och samtala med dem.

10 Kommentarer
  1. Iréne Walton says:

    Hej Bo!

    Mycket bra – och intressant analys!
    De senaste dagarna har jag tänkt mycket (mer än vanligt) på Norrland… jag har tänkt på den tiden då mängder av människor fick ge sig iväg för att söka jobb på Volvo i Göteborg och andra ställen. Familjer som splittrades… och många äldre som inte fick se sina barnbarn växa upp… Jag undrar hur många av de äldre, som sedan flyttade till äldreboenden fick leva utan besök av barn och barnbarn pga av denna massflytt?

  2. Ketty says:

    Tyvärr har Umeå satt krokben på sig själv. Vi har haft otaliga möten med Umeås kommun och eventskapare. Men vi får inte vara med. Vi är rätt många, som skapar gratis shower och festivaler. Men nu, får vi inte vara med. Vi har bett om att i alla fall få sätta upp ett tält där det står Umeås amatörer. Men vi får inte vara med. Anledningen är att vi måste visa vad vi går för, och visa professionalitet. Men vi har ännu inte fått en vettig och egen lokal att utöva våran genre i. De som uppträder och tränar är över 250 personer. Kommun ”tomtarna” , säger att vi vill stå utanför eftersom vi är en subkultur. Har vi valt det själva? Nej! Alternativ kultur, föder och skapar, nytänk. Tänk om vi alla som inte får vara med skulle gå ihop och sluta göra gratis shower. Kultur är inte gratis! Kultur är inte ett inköpt ljusspel ifrån Tyskland.

  3. Erik Danielsson says:

    Som uppvuxen i Södra Lappland 20 ár, boende i Umeå 37 samt engagerad i det kommunala 25 år kan jag instämma i mycket av det beskrivna. Det behövs en insikt

  4. Lars Karlberg says:

    Umeå är ju både politiskt och ekonomiskt en integrerad del av ett kommersiellt samhälle med ökande beroende av internationella marknader och dess spelregler vilket gör det lite naivt att tro att Umeå skulle kunna skapa en egen ö med egna spelregler. Jag tror att Utopia och IKEA är ofrånkomliga manifestationer av ett globalt kapitalistiskt system. Däremot håller jag helt med dig om att man lokalt mycket väl hade kunnat skapa / behålla centrala icke kommersiella offentliga miljöer där kanske framför allt de lokala musik- och teatergrupperna representerar en stark kreativ kraft som riskerar att begränsas. Sålunda retar jag mig mera på ”Kulturväven” än på Utopia. Men det är nog ingen som bryr sig. Vänligen. Lars Karlberg, Umebo.

  5. Nicolás Zea P. says:

    If an intelligence agency such Säpo gives his services to NSA for nothing, if the police are specializing for monitoring and classifying immigrants for ethnic, religious or cultural groups, if the access to areas such culture and politics are assigned by fingers behind the scenes, if the states enterprises, pillars of social justice, such health, housing and education are sold, is not too difficult to think that projects as ”European Cultural Capitals” are used as showcase to sell communities in exchange for beautiful buildings to the highest bidders, including invisible or profitable immigrants and funny indigenous cultures like cowboy movies, with a high availability of cheap labor hand,. What we can expect of future? These concerns are nothing new, before Fritz Lang have reflected this in his movie ”Metropolis” , Charles Chaplin in ”Modern Times ” or George Orwell in his novel 1984 This means that from the beginning, for the capital, the Democracy can to be for sale when moving the appropriate thread. NZ

  6. Sture Johansson says:

    Intressant historisk tillbakablick. Tänker att när jag som norrlänning ser samerna som en etnisk minoritet i vår landsända, betraktas vi norrlänningar som en minoritet i landet som kan styras av staten och kapitalet. Alla för landsändan avgörande beslut fattas på nationell nivå och därmed rår vi inte över vår egen utveckling av kulturen och näringslivet.

  7. Janne Larsson says:

    Äntligen har jag som norrlänning hittat en analytiker som Po Tidholm.
    Har inte kommit i kontakt med honom tidigare men nu blir det till att läsa boken och annat han skrivit. Fantastiskt att läsa en text som ovan, känns befriande och upplyftande.

  8. Stefan Andersson says:

    Spot on, som vi säger i Norrland.

    Det pågår en övergripande kamp mellan intressen som driver utvecklingen åt olika håll. Drivkrafterna är av skiftande slag. Påtagliga i vissa fall som när exempelvis Umeås reella makt söker driva skattebetalare till Umeå via bländverk. Lite raljant uttryckt, det medges men ni vet vilka och vad som åsyftas. Mindre påtagligt är ju det faktum att det inte finns några möjligheter till utkomst, vilket driver oss till Stockholm. Tillväxtdrivarna, de traditionella som förser oss med arbete i nuvarande ordning, de drivs i samma riktning för att humankapitelet drivs dit. En självförstärkande rörelse som skapar elände på två ställen, utarmning respektive överbefolkning. Samma sak i mindre skala gäller landsbygd visavi småstad. Detta är inte ett hållbart scenario, det måste bli mer långsiktigt. Vad gäller Umeå så kan vi dock inte shoppa staden hållbar ekonomisk ens med rådande ekonomiska ordning. Det blir lite som att köpa läskflaskor för att leva på panten.

  9. Anna Gustin says:

    Rovdjuren regerar och girigdjävlarnas ansikten grinar upp sig av lycka när de utan medborgarnas medverkan kan radera ut tidigare miljöer för kommersens vinster. Skal utan innehåll. Som att gå på en svindyr restaurang och få in en jättelik tallrik med 2 sparris och pyttelite såsspegel och betala skjortan och halva armen…man går därifrån och tänker…jag vet inte vad det var som var fel…men allt var fel, inte ens kaffet smakade gott. Jodå…den politiska ledningen, oppositionen byggbolagen (och bankerna) är såklart överens…vem bryr sig vad de dumma medborgarna tycker. Medborgarna ger ju ändå bort sina dyrbara röster på den politiska ledningen…eller oppositionen – och så fortsätter allt på samma sätt.
    När egentligen människor borde resa sig unisont och ta tillbaka makten över sina skattepengar, sätta stopp för politikernas hejdlösa slöseri och fantasifulla idéer om hur de ska kunna förhärliga sig själva, sätta sig själva på kartan. Det är valår i år. Fundera på direktdemokrati…en möjlighet att avsluta ett ruttet politiskt system.

Trackbacks & Pingbacks

  1. […] Några litteraturtips förutom Po Tidholms bok: http://nilsharnesk.com/2012/12/28/sista-chansen-for-norrbotten-och-norrland-norrlandsfragan-anno-2012/, Joar Tiberg, Ingenting händer. Manifest förlag. Lennart Lundmark, Stulet land, svensk makt på samisk mark. Ordfront, 2014. http://tank.umu.se/ligger-umea-i-norrland/ […]

Kommentering är stängd.